Då är det dags att berätta om York! Detta är rara Louise som bor där och som jag hälsade på. :-) Vi är vid floden Ouse som flyter genom den urgamla staden i norra England.

Förutom man och son bor det även tre kattherrar hos Louise: Wyvern, Beatnik och Sputnik. Jag fick en härlig säng i ett av deras uterum och katterna ville gärna hålla mig sällskap... eller åtminstone ha koll på mig.

Wyvern var den mest sociala av de tre. En morgon satt jag vid Louises dator och då ville Wyvern hålla mig sällskap. Wyvern kallas oftast Wy, det uttalas 'whyyyyyyy?'. ;-)

Och när jag glömde stänga dörren om uterummet, ja då var Wy plötsligt på min mysiga säng.

Första dagen skulle Louise ordna med ett mattköp och jag var med i den stora mattaffären. Engelsmännen kan det där med heltäckningsmattor! Massor med fina mönster! Och Union Jack-mattan blev jag väldigt kär i!

Stadsbild. Caffé Nero på hörnet till höger fanns här och var, det är min favoritkedja! Godast kaffe, tycker denna skånska som älskar sitt starka Skånerostkaffe. Goda mackor och kakor, dessutom. En 'finfika' i Sverige hos en av de större kedjorna kostar mer än i Storbritannien! Latte, macka och kaka gick på 50-60 kr, det blir ofta 80-100 kr in Sverige.

HA! Kul namn! York och Yorkshire kryllar av nordiska namn. De förklarar noga att anledningen till så många gator i staden heter 'gate' istället för 'street' eller 'road' är inte för att de ligger vid portar (=gates), utan för att ordet kommer från det Skandinaviska ordet gade eller gata!

Whip-Ma-Whop-Ma Gate är förmodligen Yorks kortaste gata och man tror att namnet betyder något i stil med 'varken-det-ena-eller-andra-gatan'.

Gatubild, tudorhus.

St Helen Church på St Helentorget

Vi kom förbi det berömda Yorvikcentret, men skulle inte in den dagen. Vilka köer... Jag hade bättre tur några dagar senare när jag var där. Yorvik är vikingarnas namn på York och vid en stor utgrävning mellan 1976-1981 fann man mängder av vikingalämningar i staden.

Vid en gammal kyrka under marknivå.

Ett av många vackra kyrkfönster!

Clifford Tower, det gamla kärntornet till York Castle, det enda som finns kvar av en större och strategiskt viktig borg i Medeltida England. Klicka här för att se hur man tror att slottet såg ut.

En sorglig minnessten vid Clifford Tower. När Tredje Korståget inleddes och Kung Rikard Lejonhjärta beskattade England hårt blev den judiska befolkningen förföljd och mördad på många håll. En särskilt sorglig händelse skedde här, i Cliiford Tower. Stenen säger på svenska:

"På fredagsnatten den 16 mars 1190
hade ungefär 150 judar och judinnor
sökt skydd i det kungliga slottet på denna
plats från en mobb uppviglad av
Richard Malebisse med flera,
och de valde att dö för varandras hand
istället för att tvingas ge upp sin tro."

Kollektivt självmord, helt enkelt. Under tiden anföll mobben tornet och när det brann var det några få judar som fortfarande levde. De gav upp och kom ut, säkra på att de nu skulle bli tvångsdöpta till kristendomen. De blev lynchade på platsen. Huvudanledningen var, som så ofta förr, att judarna var de enda som fick låna ut pengar mot ränta på denna tid. Normanderna, som erövrade England 1066, tog med judar från Frankrike, eftersom pengautlåningen var lika behövlig då som nu. De som var skyldig judarna pengar såg sin chans... Fruktansvärt.

Men tornet på kullen är ståtligt! På våren växer det påskliljor på slänten och folk klättrar upp och en del rullar ner... fast de inte får. 

Jag tillbringade morgonen och förmiddagen med att utforska Camden Town och gå längs med Regent's Canal. Hahahaaaaaa, vilket härligt ställe! Kul affärer i kul hus och marknad vid Camden Lock utmed kanalen. Visst, en massa krimskrams och turistprylar - men även udda och unika saker och härlig stämning.

      Marknadsstånd och husbåtar längs kanalen. Jag är väldigt svag för husbåtar! Som barn var det mitt drömboende, det är det nog lite fortfarande.

Mer husbåtar och marknasstånd, överallt! Så charmigt! (Det är inte alger i kanalen, det är någon växt. Det doftar trevligt från matstånd men inget från kanalen, vilket jag trodde att det skulle göra.)

Partyställe för alla sorters pirater!    

Jag fortsätter från Camden längs med kanalen. Denna promenad kan bli hur lång som helst.

Husbåtsinnevånare med bedjande ögon...

Kinesisk pagod, det ser också ut som en bostad!

Det finns även större bostäder längs med kanalen...

Mer kanal. Man kan även åka kanalbåt här och vattenvägen följer norra delen av Regent's Park och passerar London Zoo på vägen. Jag funderade på att vika av och gå upp på Primrose Hill, men det får bli en annan gång. Det blir alltid en annan gång med London. 

Ingången till ett större husbåtsområde!

Här är husbåtsboendet en konstform med odlingar och uteplatser bredvid båtarna!

En husbåtsinnevånare som inte är sällskaplig slinker iväg längs med odlingarna.

Solrosor och bohemiska flickor.

Jag gick upp på marknivå vid St. John's Wood som ligger nära Marylebone. Marylebone är lite av ett 'svenskområde', bland annat ligger Svenska Kyrkan och ambassaden i dessa kvarter.

Strax efter denna promenad drog jag norrut till York i Yorkshire. Jag kom tillbaka till London som hastigast en vecka senare, den 4 augusti. Då skulle jag ta en flygbuss från Marylebone, nära Baker Street. Det var en regnig dag och jag funderade på att gå på Sherlock Holmes-muséet som ligger där. Köerna till muséet slingrade sig runt kvarteret...

Jag tog istället en kaffe och lyckade komma med en tidigare flygbuss. Bussen körde genom norra London mot Stansteds flygplats. Vi passerade Hampstead, Finsbury Park (Arsenal), Seven Sister's Road och Tottenham.

Samma dag, några timmar efter att min flygbuss hade passerat Tottenham i ösregn, blev Mark Duggan ihjälskjuten. Två dagar senare urartade en fredsmarsch mot polisen och upploppen bröt ut. Märkligt att tänka på, jag minns att jag kollade in det mesta när vi körde och tänkte 'så detta är det ökända, norra London, det ser lugnt ut'. Men lugnet är bara på ytan.

Här, på Trafalgar Square, är alltid trevligt! Jag fotograferade Nelson, lejon, fontäner och annat i november 2009. En annan vinkel denna gång: National Portrait Gallery och kyrkan St. Martin-in-the-Fields. Då, 2009, var kyrkan gömd bakom byggställningar.

Okej, en fontän då. Blir så badsugen... i alla fall sugen på fotbad, fötterna ömmade när jag nådde hit.

Tornspiran på St. Martin-in-the-Fields. Det var nog mycket länge sedan som det låg ett fält här. Mycket populär konstert- och körkyrka! Rekommenderas varmt!

Renoveringen av kyrkan innebar att man byggde en separat nedgång till kryptan! Gratis - ovanligt i London! Och där nere är det riktigt härligt! Svalt, toaletter, stor restaurang med ordentlig mat men även en mängd fikaalternativ, shop, utställning, soffor längs väggen som man gärna får sitta i... Rekommenderas också varmt!

Modell av kyrkan nere i kryptan. Kunde inte motstå att leka lite med färgerna. ;-)

Alltid show på torget! Idag säckpipa, en stor favorit!

  Man kanske skulle vila de trötta fötterna och hyra en av stadens cyklar? £20 i deposition, sedan får man cykla en hel dag och får tillbaka depositionen. 

Eller ta en taxi? Näää, jag traskar vidare...

Jag traskar genom Pall Mall, fina kvarter och funderar om det kan vara värt att gå förbi St. James' Palace, som jag aldrig sett. Visst är det värt det! Tydlig Tudorstil, byggt av Henrys VIII, och faktiskt det officiella kungliga residenset fram till för 200 år sedan, då Buckingham Palace inköptes.

Så småningom kommer jag till Earls Court, men med tunnelbana. Målet är att ta ett foto av en police box, dessa hade förr direktlinjer till polisen och ibland även poliser stationerade på plats. I tv-serien Doctor Who reser doktorn omkring i en TARDIS, som ser ut som en 'poliskiosk'. :-) Jag lovade fotografera denna åt min amerikanska väninna Jamie som är ett stort fan av Doctor Who. :-D

Efter diverse utfärder blev det dags att återvända till hotellet en runda innan middagen. Hotellet, George, är typiskt brittiskt. Litet, en aning ofräscht och med heltäckningsmattor. George är billigt men med rejäl frukost, gratis och bra Internet och med trevlig personal. Det ligger på Cartwright Crescent i Bloomsbury, nära Russell Square och King's Cross. Helt OK! Mitt lilla enkelrum ligger högst upp med öppet fönster.

Jag hade utsikt mot 'The Crescent' (halvmånen) som är en privat park med tennisbanor. Hotellgäster kan hyra in sig. Det var lugnt på natten trots att gatan bredvid har trafik och restauranger. Jag älskar Bloomsbury! Jag älskar hela London.   

Greenwich är en mycket trevlig del av London, åk dit! Charm i massor, maritim historia, skeppet Cutty Sark och universaltidslinjen GMT/UTC.

Jag tog tunnelbanan dit, linjen som heter DLR = Docklands Light Railway. Den är en av de nyare linjerna och nyligen utbyggd ännu mer, och den går till stor del ovan jord vilket innebär att man ser mycket av det nyare London, till exempel Canary Wharf. Men min visit i Greenwich blev inte så lång för det var varmt och jag längtade ut på The Thames, Themsen.

Greenwich Market, ingång. 

Vrålåket som ska transportera mig och andra turister.

Besökscentrat i Greenwich där även piren ligger. Har lyckats undvika massor med byggställningar, i stort sett hela piren och mycket här omkring byggs om. OS 2012, behöver jag säga mer?  

Promenadsråket vid floden i Greenwich.

Till flods! Mot Westminster Pier!

  Canary Wharf

Lyxrenoverade gamla byggnader. 

Vi närmar oss Tower Bridge och kupolen på Saint Paul's skymtar. 

  Kamerorna smattrar när alla vill ta det perfekta Tower Bridge-fotot.

The Tower. Towern på svenska. Härligt att både Themsen och Towern är gamla, försvenskade namn.  

  Bygga, bygga, bygga. Saint Paul's igen och 'The Gherkin' ('gurkan', skyskrapa) skymtar i bakgrunden.

  Och sedan 'ögat', 'Ben' och Westminster...

Mitt i centrala London ligger The Temple. Det finns en tunnelbanestation med det namnet och kliver man av där kommer man upp vid Victoria Embarkment på Themsens norra strand. Victoria Embarkment är en parkplantering och ståtliga hus är som en mur dit propert klädda engelsmän går med bestämda steg. Kartan visar att även en dammig turist kan röra sig i dessa fina kvarter.

När man väl passerat smala passager där de enstaka bilarna bara kan passera när gångtrafikanterna har passerat, då befinner man sig en lång och överraskande lugn gata. Bara några kvarter bort sjuder Londontrafiken och turisterna svärmar som bin. Här råder ett koncentrerat lugn. Vi befinner oss i Londons juridiska kvarter. Bakom de flesta fönster arbetas det koncentrerat inför domstolsförhandlingar. (Läs mer om detta längst ner i inlägget.)

Mitt i allt detta finns en av Londons äldsta bevarade byggnader: The Temple Church. Ännu en korsriddarkyrka med runt torn!

Jag har länge tänkt besöka denna kyrka; intresset för Medeltid och korståg gör den till ett 'must-see'. När jag dessutom såg en annan av de få korsriddarkyrkorna med runt torn i Cambridge (länk till inlägg och info) blev jag ännu mer taggad! Jag hade tur - The Temple Church i London råkade vara öppen den dagen jag var där!

Att kyrkan råkar vara en av Londons äldsta byggnader i uråldriga London är inte så märkligt som det kan låta. London har plundrats, brunnit och bombats. Tornet på denna kyrka fick sig en smäll vid Blitzen under Andra Världskriget men lagades givetvis. Som genom ett mirakel klarade den sig från att brinna ner i den stora Londonbranden 1666, när den äldre Sankt Paulskatedralen brann upp.

Rosor växer vid The Temple Church och just rosor har stor betydelse här. Kyrkan är givetvis under dagens gatunivå, som en forntida plats ska vara.

Denna bild är en karta som finns inne i kyrkan, den visar The Holy Sepulchre i Jerusalem. The Holy Sepulchre, Den Heliga Gravens Kyrka, ligger på den plats där Jesus begrovs och den är modellen för alla rundkyrkor byggda av korsriddare.

Närbild på korsriddarstatyn längst uppe på en hög pelare utanför kyrkan. De rider två och två, 'pillion' på engelska. En riddare och hans väpnare?

Kyrkan är även välkänd för sina fyra riddargravar med statyer i marmor. Det är gravarna för William Marshal och hans söner. William Marshal, 1st Earl of Pembroke, kallas 'den främste riddare som någonsin levat' och han tjänade under Henry II, Rikard Lejonhjärta, Johan utan Land och Henry III. Att han lyckades med det är definitivt otroligt, för det är få som har bråkat så mycket inbördes som Henry II och hans söner Rikard och John. I Robin Hood-filmen från 2010 med Russell Crowe i huvudrollen är William Marshal med! Han spelas av William Hurt och filmen lyfter fram hans stora betydelse för England under denna turbulenta tid, sent 1100-tal och tidigt 1200-tal, riktigt bra!

Samtliga riddargravar, närbilder på 2:a Earlen av Pembroke,
torso och fötter vilande på lejon.

Vacker dopfunt med spännande detaljer.

Rundtornet inifrån.

Interiör med vackra valv och blå detaljer.

Kopparstick av kyrkan i helbild efter en större renovering 1828.

På en innergård strax bredvid hittar jag plötsligt en mysig liten park! Det lär finnas flera av dessa, knutna till de juridiska institutionerna. En av dessa innergårdar har mytisk betydelse, tack vare William Shakespeares pjäs Henry VI, där några karaktärer väljer vita eller röda rosor i en trädgård i detta område för att markera vilken sida man står på i Rosornas Krig. Så där, nu fick jag med den delen av historien igen, precis som i ett tidigare inlägg. ;-)

Och ser man på: här är Tudorrosen på ett staket i området.

Staketet vid ett av områdets byggnader, kanske ett av dessa 'inns'. Troligtvis har kvinnan i peruk tagit slutexamen och kan nu bli 'called to the bar', med peruk och kåpa som sig bör i de engelska domstolarna.

Dessa jurister som har blivit 'called to the bars' är 'barristers', till skillnad från 'solicitors'. Blivande barristers har efter sina juridiska studier läst vidare för att få lov att utföra sitt värv i domstol. Det är liknande i Sverige, här kallas det att 'sitta ting'. Ting är ju ett uråldrigt ord för sammankomst där man dömer i ett juridiskt ärende, det är välkänt att vikingarna höll dessa.

'The bar' på engelska syftar inte enbart på platsen där man kan få något drickbart. Ordet 'bar' betyder hinder eller skrank. Verbet 'bar' betyder 'bomma för' eller stänga till. Det gör man ju i baren! Och även i engelska och amerikanska domstolar - man har ett tydligt avgränsat område där endast ett fåtal får röra sig. Att bli 'kallad till det förbommade' (called to the bar) innebär att man har tränats till att bli 'barrister' och kan den juridik som krävs för att anklaga, försvara eller döma.

Visa större karta

Strax norr om centrala London ligger järnvägsstationerna på rad. Euston, St. Pancras och King's Cross, med British Library emellan sig. Jag bodde strax i närheten, på Cartwright Gardens, en halvmåneformad gata. 

British Library är som vårt Kungliga Bibliotek, där finns allt. Det är faktiskt världens mest innehållsrika bibliotek. Det är ganska nytt, byggt 1997. Det hörde innan till British Museum, hade och har fortfarande material på olika ställen men har samlat mycket här.

Statyn på piazzan framför biblioteket är av Eduardo Paolozzi. Motivet är Newton, efter William Blake's tavla. Lustigt nog var Blake's tavla av Isaac Newton menad som kritik av Upplysningen. Blake ville med motivet visa motstånd mot Newton's och Upplysningens ensidiga syn på vetenskapen som ett svar på allt. I denna skulptur lyfts denna egenskap istället fram; förmågan att ensidigt kunna gå på djupet i ett ämne och finna nya lösningar och sammanhang.

Bakom biblioteket ligger ett sagoslott!! Eller... 

Snarare det gigantiska, viktorianska skrytbygget St. Pancras Station. Maffigt och tjusigt! Den hotades av rivning på 60-talet men renoverades runt år 2000 för 800 miljoner pund. På den tiden stod pundet i 15 kr, så det blev dyyyyrt. Fast det var ju inte vi som betalade. Men närmare 2 miljarder kronor blev det.

Hotelldelen. Byggnaden går i en mjuk båge.

Detalj av den rika ornamentiken.

Inne i stationen, baksidan av de olympiska ringarna. Jodå, det blir OS nästa sommar...

Ännu en spektakulär och ny bronsstaty. Denna är nio meter hög, skapad av Paul Day och heter The Meeting Place.

Runt basen på statyns plattform finns även en fris av samme skulptör. Den anknyter till stationens historia, möten och avsked - inte minst i krigstid. Både statyn och frisen blev hårt kritiserade, frisen fick delvis göras om. I centrum av denna bild ser vi ett par som möts eller skiljs (kanske samma som den stora statyn, i modern tid) där de omfamnar varandra och kvinnan samtidigt tittar på sin mobiltelefon. Ganska träffande. 

Sista inlägget om den 27 juli, det är en månad sedan idag. Även om det tar tid, så får jag verkligen återuppliva alla minnen igen. Det är så härligt och det dyker upp små minnesbilder hela tiden. Leva i nuet är överreklamerat. ;-) Fotot visar King's College, huvudbyggnaden.

King's College's front yard och dess berömda kapell i mitten.

Vi tillbringade kvällen i Cambridge, efter att ha kört kort och tvärs genom Cambridgeshire, se tidigare inlägg. Mitt i centrala staden ligger det berömda King's College och bakom flyter floden Cam. I dessa kvarter kryllar det av lärdom och stiliga byggnader. I de kvadratiskt byggda lärosätena finns spännande prång och perfekta gräsmattor.

Floden Cam flyter fram... Tekniken med att förflytta de långa, flatbottnade båtarna stående och staka med en lång stav kallas punting. Samma fenomen finns i bland annat i Oxford, den andra stora universitetsstaden i England. Vi passerade ett flertal broar och vandrade förbi flera parkanläggningar.
 

Clare College. Så tjusigt! Spirorna i bakgrunden är King's College igen. Vi befann oss vid parken Queen's Green på motsatta sidan om floden.

I kvarteren runt St. John's och Trinity Colleges.

Vi åt gott och italienskt vid floden strax bredvid Jesus Green. Restaurangen heter La Mimosa, mycket god och prisvärd mat! Carbonara för mig, risotto till S och gnocchi till U. Till efterrätt tog U crème caramel, medan S och jag festade på varsin tiramisú, vår gemensamma favorit! 

Därefter smälte vi maten med ytterligare en välbehövlig promenad. Det var perfekt väder, ja - det var perfekt över huvud taget. Precis som man hoppats i sina ljusaste fantasier, fast ännu bättre och trevligare. Verkligheten är inte alltid överreklamerad, trots allt. Man får leva på den härliga stunderna och minnena länge, ofta flera år. 

Punting vid Magdalen College, nära stadens centrum.

Pittoreska affärer på Bridge Street, St. John's College i mitten, till höger 'The Haunted Bookshop', bokaffären det spökar i! :-)

Åhh, en rundkyrka! De har alltid anknytning till korstågen! The Holy Sepulchre är en av Cambridges äldsta byggnader, den fanns där från 1130 och universitetet grundades först på 1200-talet. När jag såg denna kyrka bestämde jag för att dagen efter skulle jag definitivt besöka The Temple Church i London, även den en rundkyrka baserad på Den Heliga Gravens Kyrka i Jerusalem. (Holy Sepulchre = platsen där Jesus begravdes och återuppstod!) Givetvis har dessa kyrkor stort intresse för fans av Da-Vincikoden av Dan Brown, och det är ju också en intressant berättelse i vissa delar. 

Ja, tänk vilken dag! Det blir långt mellan gångerna som vi kan ses, de österrikiska väninnorna och jag. Tack och lov för de sociala medierna! Kanske blir det inte lika länge till nästa gång? Slutsats: verklighet och verklighetsflykt i skön förening är det allra bästa! :-)

Anglesey Abbey hade otroliga tavlor, men det var tio porträtt som fick mig att bli galen av lycka! Åtta av dessa, de kungliga, fanns i biblioteket. De var små och blixt fick givetvis inte användas (fullt förståeligt), men jag är tacksam över att ha fått se dem så nära och i en sådan otrolig miljö!

Vi har nog alla hört talas om Henrik den åttonde (Henry VIII). 'Han med alla fruarna' - javisst. Sex fruar hade han och endast tre legitima barn. Den främsta av dessa var Elisabet den första (Elizabeth I), en av Englands främsta monarker. Tycker ni att Storbritannien har haft bråk nu, eller under 1900-talet i övrigt? Kan hända - men det är ingenting mot Medeltidens alla inbördeskrig, inte minst det på 1400-talet som kallades Rosornas Krig. Röd och Vita Rosen, låter det bekant? Det var två släkter som slogs om tronen; Lancaster med en röd ros i sin vapensköld och York med en vit ros i sin. Rosornas krig ledde till att Henrik den sjunde blev kung, han var pappa till Henrik den åttonde. Därefter blev det bråk igen när Henrik den åttonde dog...

Men vi börjar från början:

Tyvärr det suddigaste fotot, det föreställer Rikard den andre. (Richard II) Allt elände började med honom, han blev avsatt och troligen mördad. Kan berott på att han var både vacklande, tyrannisk och barnlös.

Rikard den tredje (Richard III), allt elände slutade med honom när han föll i slaget vid Bosworth just denna dag den 22 augusti 1485. (Det var den 22/8 när jag skrev det.) Orden från Shakespeares pjäs om honom är odödliga: 'En häst, en häst! Mitt kungarike för en häst!' Han lär även ha låtit mörda sina brorsöner, men historieskrivningen är oense - förloraren skriver inte historien. Eftersom han var från släkten York är han fortfarande hyllad där - den vita rosen syns överallt.

Efter att Henry av Lancaster hade besegrat Rikard III och blivit utropad till kung Henrik den sjunde (Henry VII) gifte han sig med Elizabeth of York. Just det, York. Hon var brorsdotter till Rikard III och de kallade sig från och med detta 'Tudor'. Här talar vi power couple. Deras äktenskap hade ett enormt symbolvärde och vara en garanti för varaktig fred. (Henry hade haft ihjäl flera av Elizabeths släktingar, men hennes släkt hade gjort det samma mot hans.)

Elizabeth var diplomatisk och populär, Henry var hetsig (som så många i släkten Lancaster/Plantagenet). Det lade grunden för en ny, start dynasti och ett starkt hovliv. Elizabeth råkade dessutom bli avbildad som drottning på spelkort, de kom till England när Henry och Elizabeth (H&E) regerade. Deras äldsta dotter Margaret giftes bort med kungen av Skottland, hon blev så småningom farmor till Maria av Skottland (värt att komma ihåg!). H&E's andra dotter Mary giftes bort med den åldrige, franske kungen, som redan hade vuxna barn. Hon blev fort änka (också värt att komma ihåg!).

H&E's förste son hette Arthur och de hade nog hoppats att han skulle bli en ny kung Arthur, i bästa hjältestil. Arthur hann gifta sig med den spanska prinsessan Katarina och flytta till Wales, sedan dog han. Andre sonen, Henry, fick träda in som arvtagare, han gifte sig även med den unga änkan Katarina. Deras enda barn som överlevde var dottern Mary (Maria). Den Tudorska ätten var redan i fara. Dags för nästa elände. 

Henry, som givetvis var Henrik VIII, fick vända upp och ner på hela kyrkan, sluta vara katolik och skapa en ny, Anglikansk kyrka, innan han kunde skilja sig från Katarina och gifta sig med Anne Boleyn. Åter igen var den engelska adeln där och lade sig i... De fick dottern Elisabeth, sedan skedde diverse skandaler och Anne förlorade huvudet. Henry gifte om sig och fick en son Edvard med Jane Seymour, hon hade åtminstone turen att dö i barnsäng. (Ja, jag säger turen. Henry var en skitstövel, även med den tidens mått.) Döttrarna Maria och Elisabet sattes åt sidan.

Henry VIII dog och unge kung Edvard VI, som porträttet föreställer, dog ung. Vad hände då? Det var inte Maria som tog över genast. Det fanns många, många engelska adelsfamiljer som ville ha sin del av kakan. Unge kung Edvard utsåg nämligen den unga Lady Jane Grey till sin efterföljare! 

Detta är inte Lady Jane Grey, det är däremot Margaret Wotton, Marchioness of Dorset. Marchioness = markisinna, gift med en markis. En märkvärding kvinna på många sätt. Detta är ett av de två porträtt som Hans Holbein den yngre målade av henne. Holbein gjorde flertalet av de ståtliga porträtt som finns av Henry VIII. Jag blev exalterad när jag såg att ett foto av det andra Holbeinporträttet av denna adelsdam fanns på Wikipedia, medan bara sketchen av detta porträtt fanns där. Är man nörd så är man! 

Margaret of Dorset var av fin familj och helt enkelt med där det hände saker på den tiden. Hennes äldste son Henry Grey, 1:e hertigen av Suffolk, gifte sig med Lady Frances Brandon, vars mor Mary var syster till Henry VIII. Mary hade varit gift med den gamle kungen av Frankrike (som jag nämnde ovan) och när han dog lyckade hon få gifta sig med den engelske adelsmannen Charles Brandon. Henry Grey och Frances fick tre döttrar och den äldsta var Lady Jane Grey, som alltså hade 'chans' på tronen.

Detta är Lady Jane Grey. Stackars Jane... Underbart porträtt, för övrigt, kinden var så vackert och realistiskt målad att det såg ut som om man skulle kunna klappa den ömt. Vilket man vill, för hennes öde är gripande. Hon var klok och begåvad, imponerade tidigt med sin lärdom, övertygad protestant. Hon giftes bort med en annan ung adelsman från en maktgirig adelssläkt (Dudley) och hann regera i nio (9) dagar innan Prinsessan Maria (Mary, dotter till Henry VIII och Drottning Katarina) hann ta makten. Hon och hennes man blev faktiskt inte avrättade genast, men när det blev revolt (en av många) mot Maria, då blev båda halshuggna. Jane var i sjuttonårsåldern. Hade protestanter haft helgon, då hade Jane varit ett. Nu är ju poängen med protestantismen att man inte har några helgon. 

Maria tog makten och katolisicmen återinfördes. England hade levt protestantiskt länge nog nu för att det skulle bli stora slitningar och flera revolter. Maria lät avrätta så många protestantiska kyrkomän och oliktänkande 'kättare' att hon fick öknamnet 'Blodiga Maria' (Bloody Mary). Hon gifte sig med den spanske kronprinsen Filip (lite väl nära släkt, eftersom hennes mamma var spansk prinsessa). Äktenskapet förblev barnlöst och Maria dog. 

'Äntligen!' sade många och förmodligen även Elisabet, som nu blev drottning (Elizabeth I) och regerade, som Elisabettor gör, länge och i stort sett nästan alltid bra. Hon återinförde protestantismen, slog Spanien på fingrarna, utvidgade de engelska kolonierna och skapade en kontinuitet som gynnade handel och kulturliv, en era som lade grund för Englands starka identitet men också stormaktssträvanden - på gott och ont. Elisabeth såg avsiktligen till att inte gifta sig, men adopterade Maria av Skottlands son Jakob (James), en kvinna som var hennes nära släkting och som hon såg sig tvungen att avrätta på grund av konspirationer mot tronen. Maria av Skottlands mormor vara Margaret av England, syster till Elizabeth II:s pappa, Henrik VIII. Så slutade Tudoreran, för James I av England och Skottland kom av släkten Stuart. 

Äntligen! säger också jag, som nu når slutet av detta inlägg. Det har tagit tre dagar att skriva. Svårt med skrivarron numera, också på gott och ont. Vill även tillägga att geniet William Shakespeare, som var aktiv under Elizabeth II:s senare del skrev en mängd pjäser om dessa och andra personen, de kallas krönikespelen.

Vad tycker jag om detta? Jag älskar konsten och historien. Och jag tycket att man lär sig tydligt att ett galet jagande efter en manlig arvinge verkligen inte leder någonstans. I slutändan var det det de kvinnliga arvsrätterna som avgjorde hela kungahusets vara eller icke vara. Så kan det gå.